Nutida konterfej Det är lätt att som nutida målare känna avundsjuka på äldre tiders konstnärer när man umgås med äldre tiders konst. Förutom att avundas deras briljanta teknik, längtar man på ett naivt sätt efter gångna århundradens härliga uppdrag där berättarglädjen kunde levas ut. Efter museibesöket finner man sig själv yrvaken ute på gatan i en torftig världs platta ljus. Tekniska innovationer har successivt skalat bort de flesta av måleriets tidigare funktioner som när man skalar en lök och mycket inom målarkonsten har blivit förklarat som onödigt. Foto, film och seriekonst har under de senaste hundrafemtio åren - som alla vet - tagit över uppgiften att berätta i bild. Den nyskapande konstens "mening" som tidigare var mångfacetterad har kokats ner till en kärna som ofta består av just själva gränsöverskridandet. En seriös musiker kan göra en nytolkning av Bach på en gammal cello utan att bli ifrågasatt, men för att kallas seriöst nyskapande krävs av konstnären att ta samtiden på sina axlar. För varje -ism som uppfunnits under 1900-talet har det skapats en egen spelplan där nutida efterföljare arbetar efter uppgjorda regler eller i bästa fall nytolkar enligt sina egna erfarenheter och idéer. Det vi kallar modernism är nu en hundraårig företeelse. För att kallas nyskapande förutsätts vi ha en total upptagenhet av samtid och framtid och förknippas då med det alla vill ha: skaparkraft, radikalism, kreativitet. Jag känner tvånget att hålla mig på tidslinjen, men finns det kanske en lucka man kan öppna och rymma igenom? Att måla som om modernismen aldrig har ägt rum blir för mig av ovanstående skäl alltid både lockande och naivt. Den första målningen i 1700-talsstil gjorde jag till mig själv redan 1977, en kopia av Chardins "tecknaren" från Nationalmuseum. Varje penseldrag kändes lustfyllt, jag minns tydligt alla detta lilla arbetes ögonblick och jag njuter av den varje dag. Det skulle dröja ända till 2000-talet innan jag lyckades hittta det vackra rum som jag ville vara i utan att ljuga allt för mycket, komma med en sann historia, spela på en gammal cello men ge en nyskriven konsert. Om berättelsen fick formen av ett reportage från ett verkligt besök i en förfluten tid genom att använda en tidsmaskin, kunde kanske problemet med akademismen och det överspända allvaret undvikas. Mitt första uppdrag jag gav mig själv efter att min dräkt blivit klar var 2009 års 1700-talsbal på Kalmar slott. Där skaffade jag mina första kontakter och tog de första fotona som förlagor till de målningar jag länge drömt om att göra. Att röra sig i rollspels- och reenactmentkretsarna känns ytterligt triggande och kan ge makalösa estetiska kickar. Etthundra festklädda sjuttonhundratalare i en vacker sal med levande ljus och musik är en oförglömlig fest för ögat. Sceneriet med dessa människor, däribland jag själv i min egen dräkt, blir verkligen ett sant uttryck för vår längtan efter det fantastiska. En skildring av motiven som slumpmässigt dyker upp eller lätt kan arrangeras blir en form av skruvad realism: "Det fanns på riktigt och jag var där!" När de förnäma gästerna dansar i skenet från stearinljusen uppenbaras - som när man bläddrar en kortlek - hundratals återsken av historiska porträtt som man tror att man har sett. De starkaste idéerna måste räddas och bli målningar! Min kollektion ska inte kännas som en samling fejkade verk från någon filminspelning eller förfalskarverkstad. Stilgrepp är lånade från tiden men tonen i målningarna vill jag ska bli min egen. Nu efter några års konterfejande känns det också mycket bättre att gå omkring bland de gamla mästarna på museerna. Avundsjukan är mildrad och jag kan mer obekymrat studera mina döda kollegors trick. Man kan fantisera om ett sådant skapande, otidsenligt och onödigt som det är med fernissor och gammaldags lasurteknik. Kanske det i själva verket ingår i ett stort lajv tillsammans med alla de andra medeltidshantverkarna som är igång i detta nu. Lajvandet kanske till och med är en del av en sann och nyuppstigen postmodern värld men alldeles övertygad blir jag nog aldrig om det. Att föreställa sig konterfejandet inte som konst, utan som just konsthantverk är när allt kommer omkring en behaglig tanke som hjälper mig till att bli uthållig i detaljarbetet. Att förmedla mänsklig närvaro och ställa den före konstnärens närvaro är förvisso att sätta ribban högt, svårt är det. Utmaningen i att framkalla förtjusning inför en kanske okänd människans ansikte, att förevisa modellens stolthet över rollen och kläderna - vilket i regel var konterfejarens uppgift såväl under renässansen som på 1700-talet och fram till nutiden. När de gamla mästarna lyckas få kontakt med oss, övertygas man om att det finns vissa eviga värden i konsten. Då stil och århundraden upphör, framträder plötsligt människan och det är fantastiskt. Per Jadéus våren 2015 Förevisning av konterfejarbeten, Bäckaskog slott 2016 för sällskapet Karlskrona Rediviva. Foto Khira Frohmark. <<< Meny

Konterfejaren i sin ateljé i Villa Viebo i Skåne. Min farfar köpte huset på 40-talet. Över den öppna spisen sitter Gustaf III i form av en inmurad sättugnsplatta. Porträttmålningar Gustafs Skåls blogg, Om Camera Obscura, magi i mörka rum Sällskapet Gustafs Skål Släktforskning: En del av mitt märkliga släktträd Giorgione c:a 1503 Porträtt av en ung man